MUSIKTIPS

Det fanns en tid för några år sedan då jag var hopelessly devoted till Chris Daughtry. Allt var så prefekt. Hans röst, hans insitet i musiken, låtarna. Visst är en del låter omänskligt trallvänliga och mainstream men finns det inte en skönhet i det också? I och för sig tilltalas jag inte överdrivet mycket av de checkaste som Home & No Suprise. Hursom har vi ju nästan lyssnat sönder första skivan från 2006. It's Not Over utnämns härmed till missbrukad i Ida Bergströms öron. "I've taken all I can take and I cannot wait" ger mig den såkallade öronorgasmen. Nu ska jag minsann börja missbruka albumet Leave This Town från 2009. Finns något som verkligen tar tag i mig när Chris öppnar munnen. Knarka knarka knarka...